Miriams familj hittade balansen i vardagen
”Det var en dag när jag bara kände att nej, nu räcker det, så här kan vi inte ha det” säger Miriam Becker Jones. Det har gått snart ett år sedan Miriam och hennes familj bestämde sig för att hitta lösningar för att få en mer harmonisk tillvaro hemma. Stress ledde till sura miner från hela familjen, och det tycktes sällan finnas tid att bara sitta ner och umgås.
– Vi hann knappt ses alls i familjen, och alla var bara arga på varandra hela tiden. Jag för att jag kände att jag fick göra nästan allt hemma själv fast vi är fem som bor här, och resten av familjen för att de tyckte att jag bara tjatade hela tiden. Vi var liksom tvungna att göra nåt.

Vi har blivit en harmonisk familj
Något har de verkligen lyckats med, för det jag möts av är en harmoniskt familj som uppenbart gillar att umgås med varandra. När storasyster Julia, 16, avbryter sitt plugg för att komma ner och se varför det är sånt liv, är det för att minstingen Thelma, 6 år, är i full färd med att ansiktsmåla den till hälften underhållna, till hälften motvillige storebror Oscar, 13. Förändringarna familjen gjorde kan tyckas ganska marginella på papperet, men för familjen Becker Jones har det förändrat stämningen hemma helt.
– Det första jag gjorde var nog att sluta göra oändliga to do-listor, och istället började göra priolistor. Så istället för att bara skriva ner allt som måste göras i en oändlig rad, satte jag mig ner och prioriterad dem. Nu när jag har gjort de första viktigaste punkterna kan jag släppa stressen, och ofta inser jag att punkterna i slutet kanske inte ens var så viktiga.

– Det första jag gjorde var nog att sluta göra oändliga to do-listor, och istället började göra priolistor. Så istället för att bara skriva ner allt som måste göras i en oändlig rad, satte jag mig ner och prioriterad dem. Nu när jag har gjort de första viktigaste punkterna kan jag släppa stressen, och ofta inser jag att punkterna i slutet kanske inte ens var så viktiga.
Något annat Miriam gjorde var att börja delegera större ansvar till barnen än tidigare, och lita på att de klarar det. Hon förklarar att hon själv blev förvånad över hur mycket mer ansvar de klarar av än vad hon tidigare gett dem, med egna ansvarsområden som de är “chef” över.

– Det är ju självklart egentligen att en 13-åring kan klara av att sortera tvätten och återvinna tidningar, och att en 16-åring definitivt klarar att laga middag till familjen varje torsdag och ansvara för att hålla hallen snubbelfri. För oss var det bara att vara tydliga med våra förväntningar och låta dem styra och be om hjälp när de behöver, istället för att anta att de behöver hjälp. Samma sak med försäljningar till fotbollslaget och sånt. Förut kunde jag ta med alla kakburkar Oscar skulle sälja till kontoret och liksom göra jobbet åt honom, men det gör jag inte nu, och han löser det verkligen hur bra som helst på egen hand. Jag upplever att han tycker att det är mycket roligare nu faktiskt och hela laget tar fler initiativ.
Plötsligt hörs Oscars röst från vardagsrummet:
– Men ärligt, det blev ju sjukt mycket roligare när vi fick bestämma nåt själv och typ välja vad vi skulle sälja, vem vill gå runt och sälja såna pensionärsgrejer liksom?